Vad kännetecknar Lukas evangelium?

Vad kännetecknar Lukas evangelium?

Bibelsidan svarar:

Lukas – Det längsta av evangelierna (faktiskt lite längre än Matt som dock har fler kapitel, Luk har bara 26) med mycket särstoff (dvs sådan text som inte återfinns någon annanstans). Här möter vi bland annat tullindrivaren Sackeus, liknelsen om den förlorade sonen och herdarna i stallet. Lukas skriver på en god grekiska och är enligt traditionen den Lukas som uppträder som Paulus medarbetare i Apostlagärningarna.

Detta finns inte heller utsagt i evangeliet självt, men mycket tyder på att så skulle kunna vara fallet. Lukas har en stor förkärlek för det gammaltestamentliga i Jesusberättelsen och Jerusalems tempel är ett genomgående och viktigt tema. För att förstå Lukas evangelium bättre bör man därför studera templet och tempelkulten närmare. Ett annat viktigt perspektiv för Lukas är de fattiga. Jesus är en messias för de fattiga och rikedom och pengar är något man måste se upp med ifall man vill vara en efterföljare till Jesus. Detta perspektiv har gjort att Lukas ofta kallats för ”de fattigas evangelium”.

Evangeliet är en del av ett dubbelverk där den andra boken – som också finns med i NT – fått namnet Apostlagärningarna. Dessa är tänkta att läsas ihop och det kan därför tyckas lite tokigt att Johannesevangeliet infogats mellan Luk och Apg i NTs ordningsföljd. Luk är det enda av evangelierna som har med Jesu himmelsfärd. Lukas är också ensam bland synoptikerna att använda det grekiska ordet soter (frälsare) om Jesus och tala om hans verk som innebärande soteria (frälsning). Detta är en direkt anspelning på Jesus eget namn som på hebreiska betyder just ”räddning” och det är uppenbart att den urkyrkliga kretsar Lukas inhämtar sina uppgifter ifrån lade stor teologisk vikt vid de många GT-ställen där frälsning (hebr jeshua) omtalas.

Allt gott!

Elias

Vad kännetecknar Markus evangelium?

Markus  - troligen det äldsta av evangelierna då det med största sannolikhet ligger till grund för lejonparten av Matteus och Lukas evangelium. Antagligen skrivet runt år 65 och enligt fornkyrklig tradition av den Johannes Markus som finns omnämnd i Apostlagärningarna.

Markus evangelium är det kortaste, med bara 16 kapitel och med all sannolikhet skrivet av någon med arameiska som modersmål (och inte grekiska. Detta med tanke på de många arameismerna  - arameiska uttryck översatta till grekiska - och flera grammatiska fel). Däremot är det oftast så att de ingående berättelser (sk perikoper) som finns med i Markus är mer utförliga och längre än motsvarande berättelser i Matt-Luk.

Markus tydligaste särdrag är den sk ”messiashemligheten”: dvs att Jesus gång på gång förbjuder människor och onda andar att berätta att han är Messias och Guds son (vilket dock inte hjälper, för de berättar ändå). Detta får sin upplösning i den hedniske officeren som står vid Jesu kors och säger Den mannen måste ha varit Guds son” precis efter att Jesus givit upp andan (Mark 15:39).

Messiashemligheten är därmed fri att sprida, nu när messias gjort det messias skall: lida och dö som ett offer för hela världens synd. Så är också offertematiken oerhört närvarande hos Markus när det gäller att beskriva Jesus. Det är evangeliet, glädjebudskapet, som Markus inleder med att han vill berätta om (Mark 1:1).

Bibel 2000 har här tonat ner begreppet ”evangelium” och har av någon anledning valt att översätta grekiskans euanggelion (evangelium) på två olika sätt i inledningen; ”Glädjebudskap” i 1:1 och i 1:14 endast med ”budskapet”. Detta är mycket olyckligt, för det handlar i Markus inte om vilket budskap som helst, utan det Glädjebud (evangelium) som ligger dolt i messiashemligheten: offerdöden.

(Över huvud taget kan jag tycka att Markus evangelium gör sig bäst i Folkbibelns översättning som bättre fångar den stolpiga och ganska enkla grekiska som evangeliet är skrivet på.)

De äldsta manuskripten av Markus slutar i och med vers 16:8: ”…för de var rädda.” En så abrupt avslutning är dock inte trolig utan dessa manuskripts förlaga bör ha blivit skadat och förlorat den ursprungliga avslutningen. Den avslutning som finns tillfogad i senare manuskript (16:9-14) tycks vara en sammanfattning av Matt 28 men har dock tillfogats så tidigt att man inte kan säga att den inte hör hemma i Markus. Det är alltså inte frågan om något sent tillägg utan om ett mycket, mycket tidigt och därför har alla bibelutgåvor kvar de sista verserna i Markus, men ofta inom klammer för att visa att de inte avfattats av samma författare.

Det gör att Markus evangelium alltid har räknats till evangelierna även om uppståndelsen alltså inte finns med i de äldsta bevarade manuskripten, avslutningen är tillräckligt gammal och tillräckligt nära det som borde varit originalavslutningen för att ändå räknas in bland evangelierna.

Allt gott!

Elias

Vad kännetecknar Matteus evangelium?

Bibelsidan svarar:

Synoptikerna - Berättar historien om Jesus på ett mycket schematiskt, förenklat och avskalat sätt. Jesus (troligtvis tre) verksamhetsår skalas ner i berättelsen till att framstå som rymmandes inom ramen för ett enda kalenderår, grekiskan är ganska enkelt hållen och de flesta forskare är överens om att det är Markus evangelium och en ytterligare – idag ej längre bevarad – källa (i akademiska sammanhang ofta kallad Q) som ligger till grund för de större delarna av synoptikernas berättelser.

Matteus – i fornkyrklig tradition (så långt tillbaka som ca 130 evt) skriven av lärjungen Matteus, något som dock inte utsägs i evangeliet självt. Av stilen och språket att döma är det dock skrivet av en judekristen som behärskade grekiska mycket väl och dateras vanligen till år 70-80 evt.

Matteus 28 kapitel utgår till största delen från Markus evangelium men har också s.k särstoff (material unikt för Matteus). Till särstoffet hör bla stora delar av förhistorien (Jesu födelse) och många jesusord, tex missionsbefallningen (Matt 28:16-20).

Ett tydligt särdrag för Matteus disposition är de fem tal som Jesus sägs hålla på olika platser och som utgör sammanfattningen av hans undervisning. Dessa tal är så teologiskt och kärnfullt hållna att Matteus evangelium fått enormt viktig status i kyrkan vad gäller etisk undervisning och kristen moral. Talen brukar kallas för Bergspredikan (5-7), utsändningstalet (10), liknelsetalet (13), kyrkoordningstalet (18) och talet om den yttersta tiden (24-26) och avslutas alla med formeln ”när Jesus hade avslutat detta tal…”.

Det är i Matteus evangelium vi möter personer som de vise männen och lärjungen Petrus lyfts fram på ett särskilt sätt. Vidare arbetar Matteus mycket med gammaltestamentliga citat som kopplar ihop berättelsen om Jesus med den judiska historien.

Om man skall plocka ut ett par särskilt viktiga och mycket vanliga begrepp i Matteus blir det ”människosonen” och ”himmelriket” som i sig sammanfattar det Matteus vill trycka på i berättelsen om Jesus: Gud som blir människa i Jesus och hur himmelriket därmed tar plats i och öppnas för mänskligheten.

Allt gott!

Elias

Vad är kännetecknande för evangelier?

Bibelsidan svarar:

Evangelier

Det finns endast fyra skrifter bevarat till vår tid som kan göra anspråk på att kallas evangelier i urkyrklig bemärkelse, dvs berättelser om Jesu liv och gärning som använts av kyrkan som kanon (dvs normerande och lärogrundande för kristet tro och liv). Kriterierna för vad som kunde användas som evangelium kan sägas ha varit följande:

1 Berätta om Jesus som verksam till undervisning och underverk i Galileen, jordandalen och Jerusalem.

2 Återge den sista måltiden.

3 Berätta om Jesu korsdöd som en offerdöd.

4 Berätta om Jesus som uppstånden.

5 Ha avfattats i direkt tidsmässig närhet till de 12 lärjungarna (apostlarna) och den apostoliska förkunnelsen. (Dvs inte senare än 2a generationens kristna.)

6 Vara spritt, använt och accepterat av hela kyrkan sedan nära tid till avfattandet.

Dessa punkter gäller alla för de 4 evangelier som finns bevarade i den textsamling vi kallar för Nya Testamentet: Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Det gäller dock inte för de många andra skrifter från denna och senare tid vilka också ofta kallas för evangelier men som alla felar på en, flera eller alla punkter ovan.

Det gör att de evangelier vi har i NT i grunden är mycket lika när det gäller synen på Jesus och det övergripande budskapet: de vill alla framställa Jesus som en lidande Messias, Guds son och kungars kung.

Sinsemellan har de dock både stilistiska och kronologiska skillnader samt också vissa skillnader i händelseförlopp och utsagor som blir mycket intressanta för en kristen läsare.

De tre evanglier som inleder NT: Matteus, Markus och Lukas brukar kallas för synoptikerna (av lat. synopsis = samsyn) då de mycket tydligt delar mycket material på ordagrann nivå. De har alltså utgått från i allt väsentligt samma källor vid avfattandet och sammanställandet. Det fjärde evangeliet, Johannes evangelium, har dock en helt annan struktur och även ett annat språk och har i allt väsentligt inte använt sig av synoptikernas textkällor.

Se f.ö svaren på frågorna om de olika evanglierna!

Elias

Vad skall jag läsa?

Hej! Jag funderar på att börja läsa evangelierna men vet inte vilken av dem jag ska börja med. Kan du berätta lite om likheter/skillnader så jag får en överblick över evangelierna? / Isak

Bibelsidan svarar:

Utifrån beskrivingarna av de olika evangelierna i de särskilda posterna för detta så är mitt råd att om man vill börja studera evangelielitteraturen så skall man börja med en synoptiker, med fördel Lukas som har med mest. Ett tips kan då vara att läsa Lukas 1, därefter fortsätta med att läsa Matt 2 för att sedan gå tillbaka och läsa hela Lukas. Då har fått med sig ca sig 90 % av det synoptiska materialet.

Efter Lukas är det egentligen tänkt att man skall gå över till Apostlagärningarna, så det är mitt primärråd, men om du vill fortsätta hålla dig till evangelier så är det självklara valet att läsa Johannes för att bryta av lite från synoptikervinkeln. Då har man också en ganska god grund att förstå Johannes utifrån.

Många som börjar läsa bibeln gör det felet att de slutar när de inte förstår eller hänger upp sig på vissa formuleringar. På så sätt brukar läsningen stoppa upp och de kommer aldrig igenom boken.

Ett annat fel är att betrakta bibeln som en godisburk där man läser en liten mening här och var för att få i sig något tänkvärt. Problemet blir att man aldrig kommer begripa den övergripande storyn på det sättet och heller inte får någon känsla för de ingående böckerna. Nej när man börjar läsa Bibeln så skall man börja genom att läsa den precis som andra böcker: långa stycken (helst hela bibelböcker) i ett svep så att man får i sig hela historien, och absolut inte stoppa bara för att man inte fattar.

Sedan, när man har blivit hemma i storyn kan man läsa mer selektivt. Det tar faktiskt inte så mycket tid alls att läsa hela bibelböcker. Nedan följer en lista över hur lång tid en normalläsare lägger ner på evangelierna och Apg:

Matt   1h och 56 min.
Mark  1h och 16 min.
Luk      2h och 18 min.
Joh      1h och 44 min.                                                                                                                     Apg     2h och 10 min.

Mitt läsförslag alltså för den som vill sätta sig in i berättelsen om Jesus: Luk 1, Matt 2, Luk 2-26, Apg, Joh



Allt gott!

Elias

Vad står det i bibeln om himlen?

Hej! vad står det i Bibeln om himlen? / Julia

Bibelsidan svarar:

Precis som på svenska så har himlen i bibeln dubbel betydelse: förstabetydelsen är helt enkelt det vi idag kallar för jordens atmosfär och den rymd i vilken fåglarna flyger och molnen flyger fram (tex Ps 8:9, Ord 3:19) samt även på det vi brukar kalla det synliga universum med stjärnor och planeter. Man kände väl till att det var längre till stjärnorna än till molnen och man refererade därför ibland till himlen som indelad flera i olika sfärer. Så talas det tillexempel ofta om ”himlarnas himmel” och syftar snarast på det vi skulle kalla för ”rymden”.

Denna himmel liknas bland annat vid ett tält över jorden som Gud har spänt ut (Ps 104:2, Ps 8 mfl) och tillhör det som på domens dag skall förgå tillsammans med jorden (Matt 24:35).

Andrabetydelsen syftar på Gud själv, hans rike och hans verklighet och ofta görs ingen skarp distinktion mellan den synliga himlen och Guds himmel i bibeltexten, men av det större sammanhanget förstår vi att man ändå tänkte sig Guds himmel som ”utanför” himlen och himlarnas himmel eftersom det står att Gud är så stor och fantastisk att inte ens himlarnas himmel rymmer honom (tex 2Krön 2:6). Himlen och himlarnas himmel (atmosfären och universum) är med andra ord en del av skapelsen och alltså underställda tidens gång.

Guds himmel däremot är inte en del av den förgängliga skapelsen utan utgör den såkallade evigheten (Ps 9:8): dvs en plats utanför tid och rum så som vi känner det som inte har början och inte har något slut utan bara ÄR.

Det är i denna himmel Gud har ”rest sin tron” (Ps 103:19), dvs här regerar Gud fullt ut, ohotad av ondskan som är tidsbegränsat förvisad till det synliga universum – (Upp 12:9). Från denna himmel skapar Gud ”himmel och jord” (1 Mos 28:17), det är också härifrån hans uppenbarelser kommer (5 Mos 4:36) och det är därifrån Kristus träder in i världen genom Maria (Joh 1:9-18).  Det är också dit han återvänder i och med himmelsfärden (Apg 1:9 ff) för att sätta sig på Faderns högra sida och tillsammans med Fadern utgöra det gudomliga styret över skapelsen (Rom 8:34). Denna himmel skall bli de frälstas slutliga hemvist (2Kor 5:1-2) – i Guds eget rike med direkt närhet till honom (Upp 21:4).

En mycket stor del av Jesu undervisning handlar om Guds himmel och han använder då ofta begreppen ”Guds rike”, ”Riket” eller ”Himmelriket” när han beskriver hur det är där. Detta gör han med jordiska bilder och liknelser för att med så många bilder som möjligt försöka fånga det som egentligen inte kan beskrivas då det är alltför underbart för människor att fatta: himmelriket är som ett senapskorn som blir ett träd (Luk 13:19), en surdeg som genomsyrar en jättelik deg (Luk 13:20), som en skatt (Matt 13:44) eller ett gästabud Luk 14:55ff), en stad med gator av guld (Upp 21:9ff).

I himlen finns Guds otaliga himmelska väsen som brukar benämnas änglar och som bland annat tjänar honom med tillbedjan och lovsång (Ps 148:2, Upp 5:11).

I himmelriket råder ingen död, ingen sorg och ingen pina utan endast lovsång, tillbedjan och fullkomlig glädje (Upp 21)

Det är dock tydligt att för den kristne börjar himmelriket redan i och med dopet som symboliserar och manifesterar hur vi dör och uppstår med Jesus (Rom 6:8). Så gäller att himmelriket även är inom oss och inget som går att iscensätta här på jorden (Luk 17:21). Däremot kan det avspeglas på jorden genom att människor försöker leva rätt och rättfärdigt (Matt 6:10). Med anledning av detta pekar också Jesus ut två typer av människor som det är särskilt svårt för att kunna ta del av Guds rike då de lever motstridigt gudsrikets principer: rika och hycklare (Matt 23:13, Matt 19:24). Rika för att de uppenbarligen har för stor kärlek till det jordiska och jordiska ägodelar och hycklare för att de inte känner syndanöd och förstår syndabekännelsens och förlåtelsens betydelse för ett riktigt umgänge med Gud.

Himlen kan i NT också vara en omskrivning för Guds namn - JHVH - (Luk 15:18) då detta redan på Jesu tid helst inte uttalades med respekt för budordet att inte missbruka Herrens (JHVHs) namn.

Kan Jesus bli förvånad ?

Vad jag har uppfattat tidigare är Jesus tidlös och vet vad som kommer hända. Men i Matt 8:10 står det att " Jesus blev förvånad.." När han fick se en sån stark tro hos en officer som bad om hjälp. Kan Jesus/Gud bli förvånad? Har inte han allt i hans hand? Kan vi verkligen känna oss trygga om Gud inte alltid vet vad som kommer att hända ? / Hanna

Bibelsidan svarar:

Det korta svaret på denna fråga är att det står att Jesus blev fövånad och alltså kunde reagera med förvåning. Det långa svaret är ju naturligtvis lite längre...

Frågan berör precis som du också säger, Jesu/Guds allvetande och allsmäktighet. Därmed hamnar också frågan om hur Jesu mänskliga natur förhåller sig till Jesu gudomliga natur.

Detta är något som i alla tider vållat dispyter i kyrkan, där vissa har utvecklats till regelreätta teologiska krig. Därmed har man också försökt att fastslå i detalj vad Jesus kan, respektive inte kan göra som Gud i mänsklig natur med flera olika mer eller mindre obegripliga teologiska termer som resultat. En vanlig hållplats i diskussionen är Jesu utsaga i Matt 24:26 m markusparallell där han menar att inte ens sonen (=han själv) känner dagen eller timmen när himmel och jord skall förgå.

Ofta brukar man därför säga att Jesus i sin sin mänskliga natur är bunden under tidens lagar (dvs som människa på jorden är han inte tidlös - han kan bara veta att och hur men inte exakt när.) Din fråga sträcker sig dock längre än så, eftersom förvåning primärt inte hör samman med kunskap om tid utan med kunskap om förhållanden. Dvs: visste inte Jesus att denne romare ägde en stor tro?

Här är det dock viktigt att komma ihåg hur bibelordet kommit till och fungerar: evangelierna (Matt, Mark, Luk, Joh) är oftast inte av dogmatisk (dogmatik=troslära) karaktär (dvs de fastlår sällan vad kristen tro och Jesu natur är som en regelbok) utan de är mestadels deskriptiva (dvs de beskriver oftast bara hur och vad Jesus sade och gjorde).

Risken är alltså att man inte utgår från bibelordet när man formulerar dogmatik, utan tar bibelordet som dogmatik i sig. Om man gör det kommer väldigt mycket i Bibeln att framstå som motsägelser och inkonsekvent och man blir tvungen att ägna mycket tid åt omförklarande dogmatiska överbyggnader.

Ett bra exempel här är bönen Fader Vår där Jesus lär oss att be att slippa utsättas för prövning/frestelse.  I det mer dogmatiskt hållna Jakobsbrevet står det att "Gud prövar/frestar ingen" (Jak 1:13). I grekiskan används samma ord (peirazō) på dessa platser och det kan till svenska översättas med såväl prövning som frestelse (syns inte så bra i Bibel 2000 som blandar orden "fresta" och "pröva" när det i grundtexten egentligen är samma grekiska ord).

I kyrkan har det därför ibland uppstått strid kring vem som har rätt om Gud: Jesus som säger att Gud kan inleda i frestelse eller Jakob som säger att Gud inte kan det. Det är ett typiskt exempel där man ställer en icke-dogmatisk text mot en dogmatisk i tron att de båda är dogmatiska och att de därmed tar ut varandra.

De som gör så men ändå vill behandla båda ställena som Guds ord blir tvungna att göra en dogmatisk överbyggnad för att ändå få ihop dessa ställen och inte ta bort något av dem. En vanlig sådan överbyggnad är att hävda att Jakob avser frestelsedimensionen i ordet (som djävulen står för) medan Jesus avser prövningsdimensionen (som Gud anses står för) och att de alltså inte egentligen talar om samma sak.

Ett enklare sätt att förklara denna skillnad är helt enkelt att inse att Jesus inte uttalar sig dogmatiskt i bönen på det sätt som Jakob gör. Det Jesus vill lära oss är inte att Gud är den som frestar eller prövar utan att vi skall vända oss till honom och be honom om att slippa det vi tror att våra hjärtan och kroppar inte klarar av (Jesus eget exempel här på en prövning som vi skall få be att slippa är att fly på vintern - Matt 24:20).

Då får vi ett böneförhållande till Gud som utsäger att han har allt i sin hand och makt också över det onda och förskräckliga och därmed kan kontrollera om vi kan utsättas för det eller inte (även om det tekniskt sett är djävulen som står för ondskan vilket Jakob vill få oss att komma ihåg så vi inte börjar tror att Gud är ond bara för att han tillåter ondska). Det gäller alltså att se vilken sorts text vi har framför oss så att vi också kan dra rätt exegetisk slutsats.

Samma sorts resonemang kan alltså användas för den text du nämner. Det är ganska uppenbart att evangelisten inte är ute efter att göra ett dogmatiskt uttalande om huruvida Jesus är allvetande eller inte utan beskriver hur mötet mellan officeren och Jesus tedde sig: detta är faktistkt inte enda gången det står att Jesus reagerar med förvåning (grek thaumazō: förvånade sig, förundrade sig, häpnade ). Även i Mark 6:6 "häpnar" Jesus, denna gång som reaktion på folks otro. Vi båda tillfällena handlar det alltså om människors reaktion på Jesus på ett trosplan.

Samma förundran som Jesus reagerar med på nasareernas otro (de som verkligen borde tro på honom eftersom de om några känner honom), visar han nu inför officerens enorma prov på tro (officeren som inte borde ha några som helst orsaker att tro på Jesus utan tvärt om se honom som en potentiell fiende - alla trodde ju att Messias skulle utrota alla romare).

De texter av mer dogmatisk karaktär som finns om Jesu allvetande (Joh 2:24 osv) skall alltså inte ställas emot de deskriptiva texter som finns om hur han reagerar i mötet med människor. Samma sak gäller ju faktiskt alla de känslor Jesus/Gud visar prov på: om Jesus vet vad som skall hända är det väl inte särskilt gudomligt att reagera känslomässigt på det som händer? Varför blir till exempel Jesus så ledsen och upprörd (syns lite dåligt i Bibel 2000) i mötet med änkan i Nain som förlorat sin son om han ändå vet att han kommer göra henne glad igen när han uppväckt sonen - osv?

Av någon anledning väljer Gud att uppenbara sig som en känslomässigt engagerad Gud trots sin allvetande och allsmäktiga karaktär och det gäller även uppenbarelsen i Jesus. Detta avspeglar samtidigt ganska bra vem Gud är: inte en idé eller filosofisk nödvändighet, utan en levande Gud med passion för sin skapelse och människan i synnerhet.

Därför förundrar sig Jesus över romaren som tror på honom. Därför förundrar han sig över människor som vägrar att tro på honom fast det är så uppenbart att det är han som är Gud. Och allsmäktig. Och allvetande. Och på ett dogmatiskt plan allt annat än förvånad: det är ju hans människor och hans skapelse och han vet ju precis hur vi fungerar. Med tro ibland och otro - och kanske oftast med en rejäl blandning av bådadera (Mark 9:24)

Man kan också närma sig denna fråga på flera andra sätt, inte minst religionsfilosofiska (vilket också många tänkare har gjort - läs gärna prof. em. Alvin Plantingas Does God Have A Nature?) och jag menar inte att detta var ett fullständigt uttömmande svar i frågan, men däremot ett med en exegetisk vinkel vilket ligger i linje med hur Bibelsidan väljer att svara på frågor som glider mot det religionsfilosofiska som denna fråga gör.

Allt gott!

Elias Tranefeldt