Celibat???

Finns det något om celibat med i Bibeln? Hittar inte själva ordet när jag söker på Bibeln.se.
Har ni något bra att säga? /Linus

Bibelsidan svarar:

Det är inte så konstigt att du inte hittar ordet celibat i bibeln eftersom detta ord inte finns i bibeltexten. Det celibatet handlar om – att medvetet avstå från att leva ut sin sexualitet för himmelrikets skull – är dock centralt när det kommer till den bibliska undervisningen om sexualitet.

Den mest sammanhängande undervisningen på detta tema hittar man hos Paulus. Särskilt 1 Kor 6:12-7:40  kan (till stora delar) ses som ett brandtal just för att leva som singel. Det är den uppenbart ogifte* aposteln Paulus som talar:

 

Helst skulle jag vilja att alla människor vore som jag (dvs ogift). Men var och en har sin gåva från Gud, den ene av ett slag, den andre av ett annat. Till de ogifta och änkorna säger jag att det är bäst för dem om de förblir som jag. Men om de inte kan leva avhållsamt skall de gifta sig, eftersom det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär. …

Den ogifte är angelägen om det som tillhör Herren, hur han skall göra som Herren vill. Den gifte är angelägen om det som tillhör världen, hur han skall vara sin hustru till lags, och så blir han splittrad. Den ogifta kvinnan, jungfrun, tänker på det som tillhör Herren, att hon skall vara helig både till kropp och själ, men den gifta kvinnan tänker på det som tillhör världen, hur hon skall vara sin man till lags. Detta säger jag för ert eget bästa, inte för att snärja er, utan för att ni skall leva anständigt och stadigt hålla er till Herren och inte slitas hit och dit. …

En hustru är bunden så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri att gifta om sig med vem hon vill, bara det sker i Herren. Men lyckligare är hon om hon förblir som hon är. Det är min mening, och jag tror att också jag har Guds Ande. (1 Kor 7:7-9, 32b-35, 39-40)

Av sammanhanget är det tydligt att Paulus främsta angelägenhet i det han skriver är att missionsuppdraget ska kunna utföras så effektivt som möjligt. Och alla som har bildat familj kan ju ganska lätt konstatera att han har rätt: med äktenskap och barn kommer nya lojaliteter – lojaliteter som Paulus på intet sätt ifrågasätter. Faktum är att det är just för att han bejakar dessa som han (i stället) förordar celibatet. Om tiden är kort är det kanske viktigare att prioritera missionen än att ”stadga sig” med fru/man och barn – för att nu inte tala om villa, volvo och vovve …

Hursomhelst kan man säga att Paulus i och med detta bygger vidare på en undervisning som kan härledas även till Jesus själv. I slutet av sin undervisning om äktenskapet i Matteus 19 säger Herren:

Inte alla förstår det ordet utan endast de som har fått den gåvan. Det finns de som inte kan gifta sig, därför att de är födda sådana, och de som inte kan det, därför att människor gjort dem sådana. Och det finns andra som för himmelrikets skull inte gifter sig. Den som kan förstå detta, må ta det till sig. (Matt 19:11-12)

I dessa verser identifierar Jesus tre olika grupper, som alla har det gemensamt att de behöver leva i celibat:

1) De som är ”födda sådana”

2) De som har blivit ”gjorda sådana”

3) De som ”för himmelrikets skull inte gifter sig”

Kategori 1 kan med största sannolikhet handla om flera olika grupper. Det kan handla om personer som inte känner sig attraherade av andra och/eller saknar längtan efter familj och barn. Men det kan även handla om könlösa eller människor med en sexuell orientering som gör att de känner att de inte vill eller kan ingå ett (heterosexuellt) äktenskap.

Kategori 2 ska rimligen ses som en omskrivning för kastrater eller eunucker – en grupp som inte är särskilt vanlig i Västvärlden i dag (även om sterilisering faktiskt förekommer även i Sverige), men som definitivt var en folkgrupp att räkna med i det gamla Romarriket.

Kategori 3, slutligen, handlar om just det som aposteln Paulus talar om i 1 Kor 7: människor som med hänvisning till sin personliga kallelse till mission och evangelisation väljer att avstå från äktenskap och barn – ”för himmelrikets skull”. 

Celibatet kan därmed beskrivas som ett bejakat singelskap. En önskan eller kallelse att leva utan vare sig tillfälliga eller långvariga sexuella relationer, och därmed också utan det familjeliv som kan bli frukten av att vara gift. Detta för att kunna använda all sin tid åt att sprida och förkunna evangeliet utan att behöva ta hänsyn till familj.

Så även om celibatet som term inte återfinns i Bibeln är det likafullt ett fullt legitimt livsval hämtat direkt från bibelordet och som bär på en särskild välsignelse för den som väljer att gå in i det.

Olof Edsinger

 

PS! Underförstått i resonemanget ovan är att sex är något som hör äktenskapet till. En kristen som inte är gift uppmanas i Bibeln avstå från sex fram till dess att han eller hon gifter sig. Om detta ”tillstånd” ska benämnas med termen celibat eller inte kan man diskutera. Bibelns uttryck för sex före eller utanför äktenskapet är ”otukt”. Se gärna mina andra artiklar i ämnet på www.efterkristus.nu

 

*) Personligen tror jag att Paulus var änkeman, men att han hade valt att inte gifta om sig. Som tidigare artiklar har visat var han absolut inte sexualfientlig, och han talar dessutom med en stor insikt om det sexuella samlivet inom äktenskapet. Framför allt är det högst osannolikt att han som farisé – innan han blev kristen – skulle ha valt ett liv som singel. Äktenskapet stod nämligen högt i kurs i den judiska religionen. En intressant detalj är också att vi genom Paulus vittnesbörd vet att ”de andra apostlarna och Herrens bröder och Kefas” var gifta (se 1 Kor 9:5).

Har Gud ändrat sig?

Varför tar det så lång tid innan kristendomen som religion spreds till "hedningarna"? Vad var det som fick Gud att ändra sig från bara judar till alla folkslag? /Sigrid


Bibelsidan svarar:
Hej Sigrid!
I Bibeln ser vi tydligt hur Gud visserligen utväljer ett folk åt sig - judarna - men inte för att han bara vill ha ett enda folk utan för att han genom detta folk vill nå och utvälja också alla andra människor.

Detta historiska skede brukar benämnas med "frälsningshistorien" och ser den historiska utvecklingen i världen som styrd och planerad av Gud: Guds idé, ända från början, var att nå ut till HELA mänskligheten genom sin son och ett förbund med mänskligheten som inte bara gällde ett land och ett folk utan Himmelriket och alla folk. Tiden fram till Jesus kan alltså ses som en förberedelseperiod där Gud förbereder sitt folk för den Messias som han lovar att sända mänskligheten. I 1 Mos kan vi exempelvis läsa hur Gud lovar Abraham (judarnas stamfader) att:

I din avkomma (dvs judarna och i förlängningen Messias) skall alla jordens folk bli välsignade. (1 Mos 22:18 Svenska Folkbibeln).*

Gud har alltså inte ändrat sig, han fullföljde sin plan så som den var uttänkt redan från början.
Och till denna plan krävdes ett visst folk och en viss tid. Att det då känns som lång tid mellan skapelse och Jesus och sedan oss är mer för att vi är människor och ganska kortlivade av oss: några tusen år är inte särskilt lång tid för honom som lägger pusslet - han har en evighet på sig :)
/Emanuel Gillberg

*Här översätter Bibel 2000 av någon anledning "alla folk skall önska sig den välsignelse du har fått" vilket är en ganska märklig översättning då den inte har någon som bäring rent språkligt. Se grundtexten här. Så finns det heller inga andra bibelöversättningar som ger en dylik översättning utan de översätter alla mer ordagrant med just "i/genom din avkomma/säd skall..."

Störa de döda?

Hej!

Var någonstans i Bibeln står det att man inte ska störa de som redan är döda? /Åsa

 

Bibelsidan svarar:

 

Hej Åsa!

Något sådant påstående finns inte i Bibeln. Däremot har man i kristen teologi tydligt dragit en sådan slutsats i och med de få passager som omtalar andebesvärjelse, vilka alla gör det i negativa ordalag. Se tex Apg 16:16-18 och Jes 8:19-20. Det närmaste man kommer att "störa" döda i den bibliska texten är då kungen Saul besöker andebesvärjerskan i En- Dor och där får kontakt med den avlidna Samuel som då undrar "varför har du stört min ro och manat fram mig?" (1 Sam 28:15). Det är dock tydligt att Saul här bryter mot sina egna lagar som i enlighet med 2 Mos 22:18 förbjudit den sortens verksamhet. Att "störa" döda uppfattas alltså i kristen tradition uppfattats som ockult, förkastligt och djupt ogudaktigt då det gränsar till avguderi och svartkonst.

 

Allt gott!

Elias Tranefeldt

Är himlen på riktigt?

Hej Bibelsidan!
Finns himlen på riktigt eller är det bara en symbol som Jesus använder för någonting annat? Himlen står ju för många olika saker i bibeln; atmosfären, Guds namn, evigheten etc. Kan det vara så att Jesus menar att himmelriket är inom oss och att vi bara tolkat in att det finns en himmel när vi sedan dör? Vad står det i bibeln som styrker att det väntar en himmel för de som tror? - Hanna

Bibelsidan svarar:
Hej Hanna! Som du mycket riktigt skriver står begreppet himlen för en rad olika saker. Jag ska försöka förklara de olika begreppen lite. Bibeln har ganska mycket att säga om alla de här sakerna, så jag skickar med bibelord på de olika ställena, så kan du läsa vidare själv.

Vi tittar först på framtidshoppet, det vi oftast menar när vi talar om att komma till himlen, för att sedan kolla på en rad andra begrepp som lätt kan blandas samman med dessa.

– Paradiset/att vara hos Herren
I Luk 23:43 Jesus lovar rövaren på korset: ”Redan idag ska du vara med mig i paradiset.” 2 Kor 5:8 När Paulus talar om vad som sker när man dör kallar han det att ”flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren.” Fil 1:23 Här talar Paulus om döden som att ”bryta upp och vara hos Kristus” Joh 14:2 Jesus talar om att ”i min Faders hus finns många rum:” Pred 12:7 I Predikaren talas om döden, då ”stoftet (kroppen alltså)vänder åter till den jord det kommit ifrån och anden vänder åter till Gud som gav den.” Alla dessa texter uppfattar jag som en okroppslig tillvaro i Guds närhet, som är det första som händer när man dör som kristen. Detta är kanske det som mest liknar den klassiska synen på himlen, men är inte det slutliga hoppet för oss. I Uppenbarelseboken kap 6 beskrivs hur de döda kristna finns i Guds närhet i väntan på uppståndelsen. Så direkt efter att en kristen dör förs den personen in i Guds närhet. Detta verkar vara ett stilla tillstånd av vila och de som dör sägs vid flera tillfällen bara sova i väntan på uppståndelsen(Matt 9:24, 1 Tess 4:13). – Jesu återkomst/Uppståndelsen Sedan den tidigaste kristna tiden har hoppet varit att Jesus ska komma tillbaka till jorden i härlighet. Det finns en rad olika löften i Bibeln om vad detta kommer att innebära. Här är några: 1. Vi ska få nya, odödliga kroppar som den som Jesus hade efter uppståndelsen (1 Kor 15:42-44). Målet är alltså inte i slutändan att komma ”bort” till himlen, utan till slut ska det som Gud skapat; människan och jorden, förvandlas och upprättas. 2. Vi ska bli lika Jesus (1 Joh 3:2); Och den likheten kommer inte bara att vara att vi kommer att få nya kroppar utan vi kommer att bli fria från synden och själviskheten.

– Det nya Jerusalem
I slutet av Uppenbarelseboken beskrivs hur det himmelska Jerusalem kommer ner ifrån himlen till Jorden och att Gud ska ta sin boning ibland oss. Så i slutändan så ska inte vi komma till Gud i himlen, utan Gud komma till oss på jorden. – Guds rike/himmelriket Det här är ett begrepp som Jesus talade mycket om i både sina liknelser och den övriga undervisningen. Guds rike har blivit förutsagt av bl.a. profeten Daniel, som skriver att ett evigt rike ska etableras under romarrikets tid (Dan 2:44). Guds rike är där Gud regerar, och Guds rike kom till jorden genom Jesus och utbreds i den Helige Andes kraft. Jag tror att detta är det vi ber om när vi ber ”låt ditt rike komma!”. Guds rike kommer till slut att gälla över hela jorden när Jesus kommit tillbaka. Detta är egentligen inte det vi brukar mena när vi talar om himlen. ”Himmelriket är inom er” översätts olika i olika översättningar. Jag tror den bästa översättningen är ”Guds rike är mitt ibland er” och att Jesus talade om att Guds rike hade kommit eftersom han själv var där och på olika sätt drev det onda på flykten genom att bota sjuka, driva ut onda andar och föra människor till Gud. Här finns en nära koppling till himlen, eftersom Guds rike fullt ut kommer att komma när Jesus kommer tillbaka. Men det mesta av det som sägs om Guds rike handlar om hur Guds vilja ska ske på jorden. – Himlen/Guds himmel: Vi ber ”Ske din vilja, såsom i himlen, så ock på jorden”. Gud är ande och kan inte hittas i vår materiella värld. Men den himmelska världen är en verklighet som det talas om och som vissa människor fått skåda in i genom visioner. Några exempel är Jesaja (Jes 6), Daniel (Dan 7) och Johannes (Upp 4). En intressant aspekt av detta är att i grundtexten står det ofta ”himlarna” i plural; t.ex. står det egentligen ”Fader Vår som är i himlarna.”. I 2 Kor 12:2 står det om en person som rycks upp i tredje himlen. Det står inte så mycket om detta, men det verkar som att det finns olika nivåer i himlen, av den verkliga andliga verkligheten.

– Himlen/Fästet
Ordet himlen används också om rymden, alltså om hela universum. Det används också om atmosfären, om himlen som fåglarna flyger i. Jag tror att det finns två väldigt viktiga saker som handlar om vårt hopp (himlen), som ofta återkommer i Bibeln. För det första är det värt allt att få vara där hos Gud. Paulus skriver att den här tidens lidande väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer. Och Paulus led mer än de flesta kristna idag; Han piskades, satt i fängelse, led skeppsbrott, blev biten av en orm, misshandlades och blev till slut halshuggen! Det finns ingenting på jorden som är värt att missa himlen för! ”vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? (Mark 8:36)” frågar Jesus. För det andra är hela Bibelns budskap att Gud kommer till oss. Han kom som Jesus till oss, och han kommer att komma till jorden för att bo här tillsammans med Honom. Han skapade världen, han kommer att upprätta den. Och vi är skapade för att vara människor, och det kommer vi att vara i evigheten, inte okroppsliga andar.

Allt gott!

/Thomas Fryxelius

Hur skiljer sig GT och NT i synen på ledarskap?

Hej Bibelsidan!

Hur skiljer sig GT och NT i synen på ledarskap? /Julia

Bibelsidan svarar:

I Gamla testametet (GT) handlar gott ledarskap om att föra Israels folk in i en djupare och bättre relation till Gud och därmed till en tryggare och bättre tillvaro i det utlovade Landet (Israel).

Ledaren skall därför vara ett föredöme i oförvitligt liv, söka och älska vishet och ha en nitisk överlåtelse till Herren. Löftet att få bo i Landet hänger ihop med om foket följer Herrens undervisning eller inte:

Om du lyssnar till Herren, din Gud, och troget följer alla hans bud, som jag i dag ger dig, skall Herren, din Gud, upphöja dig över alla andra folk på jorden. (…). Herren skall se till att du får välsignelse över dina lador och över allt ditt arbete, han skall välsigna dig i det land Herren, din Gud, vill ge dig.  (…) när du håller Herrens, din Guds, bud och vandrar hans vägar. 5Mos 281ff

Ett gott ledarskap handlar därför om att få folket att älska och leva efter lagen. Den största ledaren och föredömet i GT blir därmed Mose som förkroppsligar dessa egenskaper.

De gammaltestamentliga ledarna ställs ideligen inför två stora ödesfrågor: dels synen på andra gudar och dels i hur hög grad de vågar lita till Herrens makt.

De ledare i GT som får ett gott omdöme är de som genomskådar de andra gudarna som falska och döda och därför sätter stopp för tillbedjan av dessa samt vågar gå i tro på att Herren räddar, försörjer och vägleder även om hela tillvaron tyder på något annat.

NT

Det nytestamentliga ledarskapet har inte samma fokus på ”Landet” utan här ligger istället fokus på “Himmelriket” – dvs det land Gud har i beredskap för sitt folk genom sin Messias: Jesus från Nasaret.

Därmed blir ledarskapet av mindre politisk karaktär och mer av andlig. Fortfarande handlar det om att vara ett föredöme i gudsrelation och överlåtelse. Fortfarande handlar det om att våga lita på Herren oavsett omgivningen. Men då Guds förbundslöfte i Jesus och hans offerdöd i första hand gäller Himmelriket och inte Israel blir det kristna ledarskapets fokus att få de man leder att älska och leva efter Jesus (den inkarnerade gudsundervisningen).

Jesus blir därmed det kristna ledarskapets viktigaste riktmärke och förebild och allt annat ledarskap skall vara och blir underställt honom.

De kristna ledarnas stora utmaningar i NT handlar om villoläror om Jesus (avguderi) och att våga dö martyrdöd (våga lita på att Jesus är Herre också över döden). Dvs egentligen samma saker som de gammaltestamentliga fast på ett andligt plan och kopplat till Jesus som person.

För att uttrycka det kort: Synen i GT och NT på sättet att leda och drivkrafterna till att vilja leda är alltså samma, men slutmålet skiljer: I GT är det Landet och i NT är det Himmelriket. S

om kristen måste man dock ha klart för sig att Landet används som en typologi (modell) för just himmelriket och det gör att den gammaltestamentliga synen på ledarskap inte är försvunnen bara för att man är kristen men i ljuset av Kristus blir den ofta transformerad.

Några belysande bibelord om ledarskap:

Kungen skall inte skaffa sig en mängd hästar (…). Han skall inte skaffa sig en mängd hustrur och förledas till avfall av dem. Inte heller skall han skaffa sig en stor mängd silver och guld. När kungen har bestigit tronen skall han låta göra en avskrift av denna lag [dvs Torahn], den lag som de levitiska prästerna har hand om. Han skall ha den hos sig och läsa i den så länge han lever, så att han lär sig att frukta Herren, sin Gud, och troget följer allt som står i denna lag, alla dessa stadgar. Då förhäver han sig inte över sina bröder och viker inte av från lagen åt vare sig höger eller vänster, och då skall han och hans ättlingar regera länge i Israel. 5 Mos 17:16- 20

Jesus kallade till sig dem och sade: ”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” Mark 10:42

Församlingsledaren måste ju vara oförvitlig, eftersom han är Guds förvaltare. Han får inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara hårdhänt, inte sniken, utan skall vara gästfri, godhjärtad, behärskad, rättrådig, from och sträng mot sig själv. Han skall hålla sig till lärans pålitliga ord, så att han kan styrka andra med en sund undervisning och vederlägga motståndarna. Tit 1:7

Vad kännetecknar Johannes evangelium?

Vad kännetecknar Johannes evangelium?


Bibelsidan svarar:

Johannes – är det yngsta och det kanske det mest genomarbetade evangeliet. En enig forskarkår menar att det är skrivet strax innan år 100 och troligen i Efesosområdet. Fornkyrklig tradition utpekar en av lärjungarna med namnet Johannes som författaren. Det är dock tydligt att evangeliet inte bara har en författare utan flera och att den ”älskade lärjunge” som anses vittna om allt det som står i boken avlidit innan evangeliet fick sin slutliga form: kapitel 21 är nämligen mycket tydligt ett tillägg gjort av lärjungarna till (eller församlingen kring) denna lärjunge.

Detta förhållande kan förklara de oerhörda skillnaderna i språk mellan Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken som också skall vara skriven av samma Johannes om man får tro fornkyrklig tradition. Dessa fornkyrkliga uppgifter är visserligen inte alltid tillförlitliga, men i detta fall är det biskop Ireneus som är källan och då han föddes ca 130 evt betyder det att han skriver ner sina uppgifter endast ca 50 år efter att Joh och upp skrevs. På så kort tid borde inte så viktiga böcker ha hunnit tappa författaruppgift. Lösningen skulle kunna vara att Uppenbarelseboken är skriven av Johannes själv och därför bär prägel av arameiska (Johannes modersmål) och dålig grekiska. Evangeliet däremot är skrivet på hans vittnesmål (Joh 21:24) av hans grekisktalande lärjungar /församling i Efesos och dessa fullföljde boken efter hans död.

Avsnittet om äktenskapsbryterskan (8:1-11) tillhörde dock inte detta material utan har tillfogats boken så sent som på 400-talet. Denna text hörde troligen hemma i Lukas från början (det finns Lukaspapyr med denna berättelse på), men av olika orsaker hamnade det vid sidan om i ett par hundra år innan det åter fick sin plats i NT, då tyvärr i fel evangelium.

Johannes driver som ingen annan evangelist glädjen och styrkan i den kristna församlingsgemenskapen som avspeglar det eviga livet som i sin tur har sin upprinnelse i Guds eget inkarnerade ord: Jesus.

Här återfinns kända passager som ”I begynnelsen var ordet” (1:1) och ”Ty så älskade Gud världen att han gav den sin egen son…” (3:16). Tonen är ofta starkt teologiskt och symbolladdad: död och liv, mörker och ljus är viktiga begreppspar och väldigt mycket kräver att man redan vet en hel del om Jesus för att förstå. Detta brukar kallas den johannesiska ironin och anspelar på underförstådda samband som inte förklaras och som missförstås av personer i berättelsen men inte av läsaren. Ett klassiskt exempel på detta är rådsmedlemmen Nikodemus som kommer till Jesus som berättar för honom att en människa måste bli född ”på nytt”.

Läsaren antas veta om att en kristen kan kallas pånyttfödd och att den som har Anden är att betrakta som en ny människa och ler därför överseende när Nikodemus – som trots att han är skriftlärd – undrar hur en människa skall kunna krypa in i livmodern igen (Joh 3).

Det finns också oerhört många dubbeltydigheter i texten som ofta har sin upprinnelse i hebreiskan men är transformerade till grekiska. Det gör att Johannesevangeliet ofta blir nästan omöjlig att översätta på ett rättvisande sätt, trots att själva grekiskan faktiskt är mycket lätt, om än välvårdad.

Johannes skiljer sig kraftigt från synoptikerna i både upplägg och språk och har ett helt annat grepp på kronologin. Bland annat står det klart att Jesu jordiska verksamhet spänner över hela 2-3 år vilket de flesta historiker nog menar är mer historiskt riktigt än synoptikernas ganska schematiska framställning om 1 år. Det, tillsammans med många andra historiska detaljer, gör att man idag tillmäter Johannes en mycket stor historicitet och relevans för kartläggandet av den historiske Jesus, trots att evangeliet till sin språkdräkt oftast är närmast poetisk.

När det kommer till Jesus är ”upphöjelsen” central för Johannes. Jesus upphöjs som kung över hela världen genom att upphöjas på korset. På så sätt ger han sitt liv för att hela världen skall få liv och ”liv i överflöd”. Ordet ”liv” (grek zoe) ges enorm tyngd och är ett nyckelord i evangeliet där Jesus lovar att den som tror på honom skall leva även om han dör (11:25).

Allt gott!

Elias

Vad kännetecknar Lukas evangelium?

Vad kännetecknar Lukas evangelium?

Bibelsidan svarar:

Lukas – Det längsta av evangelierna (faktiskt lite längre än Matt som dock har fler kapitel, Luk har bara 26) med mycket särstoff (dvs sådan text som inte återfinns någon annanstans). Här möter vi bland annat tullindrivaren Sackeus, liknelsen om den förlorade sonen och herdarna i stallet. Lukas skriver på en god grekiska och är enligt traditionen den Lukas som uppträder som Paulus medarbetare i Apostlagärningarna.

Detta finns inte heller utsagt i evangeliet självt, men mycket tyder på att så skulle kunna vara fallet. Lukas har en stor förkärlek för det gammaltestamentliga i Jesusberättelsen och Jerusalems tempel är ett genomgående och viktigt tema. För att förstå Lukas evangelium bättre bör man därför studera templet och tempelkulten närmare. Ett annat viktigt perspektiv för Lukas är de fattiga. Jesus är en messias för de fattiga och rikedom och pengar är något man måste se upp med ifall man vill vara en efterföljare till Jesus. Detta perspektiv har gjort att Lukas ofta kallats för ”de fattigas evangelium”.

Evangeliet är en del av ett dubbelverk där den andra boken – som också finns med i NT – fått namnet Apostlagärningarna. Dessa är tänkta att läsas ihop och det kan därför tyckas lite tokigt att Johannesevangeliet infogats mellan Luk och Apg i NTs ordningsföljd. Luk är det enda av evangelierna som har med Jesu himmelsfärd. Lukas är också ensam bland synoptikerna att använda det grekiska ordet soter (frälsare) om Jesus och tala om hans verk som innebärande soteria (frälsning). Detta är en direkt anspelning på Jesus eget namn som på hebreiska betyder just ”räddning” och det är uppenbart att den urkyrkliga kretsar Lukas inhämtar sina uppgifter ifrån lade stor teologisk vikt vid de många GT-ställen där frälsning (hebr jeshua) omtalas.

Allt gott!

Elias